Ett andningshål i vardagen

Ibland blir det bara för mycket för allt, för mycket av både det goda och det onda, och då behöver jag en paus från allt. Igår blev det för mycket av allt och då packade jag och sambon väskan och åkte till lugnet. Lugnet i fråga ligger i Roslagen, nära vattnet och här blir jag alldeles lugn. Här kan jag tänka och hinna och reflektera över livet, det är en plats där jag bara är. Här ute med skogen som granne är det tyst och det är bara skogens sus och fåglarna som hörs, helt underbart. Nu laddar jag batterierna innan nästa arbetsvecka drar igång. Idag gick vi en långpromenad i skogen med hunden och det har helt magiskt, solen sken och det var ljumt i luften och inne i skogen var det en dämpad tystnad. För varje andetag andades jag ut det gamla unkna och fyllde lungorna med ny fräsch luft och energi. Om jag inte får checka ut från vardagen under några dagar ibland blir jag inte en bra person, ingen bra mamma, bonusmamma eller sambo. Blir ingen härlig person för att beskriva mig själv på ett ärligt sätt. För att göra en lång historia kort så är det som jag nollställer systemet och laddar batterierna till nästa gång jag kan få tid att komma hit igen.

Varför är det så svårt att ta sig tid för sig själv?

När jag är hemma har jag svårt att motivera mig att prioritera det som är viktigt för mig, tex att hitta tid för att meditera, varför är det så? Jag vet ju att jag mår så mycket bättre när jag får rutin med meditationen, men jag liksom glömmer bort det… Det är så många olika störande moment som gör att det inte blir av, men det är ingen ursäkt, bara en förklaring. Men jag har inga problem med att få en lucka på torsdagar kl 21 och då sjunka ner i soffan och kolla på Wahlgrens Värld! Det kan jag nästan alltid hitta tid för konstigt nog, eller det är nog inte så konstigt för det är ju roligt. Fast det ligger i människans natur att göra det som är roligt än det som är lite segt och tar emot. Att åka till mitt andningshål i Roslagen tar även det emot innan jag sitter i bilen och är på väg, och när bilen stannar utanför huset uppfylls jag av ett inre lugn och lycka. Nu sitter jag och tänker att jag inte vill åka hem. Kanske blir kvar här ett tag?!

Jag hoppas att ni har ett andningshål som ni kan åka till när livet blir för mycket, ett ställe där ni kan andas och bara vara.

Nu ska jag stänga ner datorn och gå och umgås med sambon och den absolut bästa pappan som finns, och det är min pappa! Hunden Esther kommer ockupera mitt knä när jag intar fåtöljen. En kväll i världsklass helt enkelt.

 

Ha en fin kväll!

Kram

Michaela

Visst finns diktaturerna kvar

Min sambo är väldigt intresserad av historia, speciellt av det andra världskriget, och det händer ofta att vi diskuterar och pratar om hur det såg ut i världen förr och hur det ser ut idag. En sak som är bättre idag enligt min sambo är att det inte finns några diktaturer kvar i Europa, och det har jag funderat på. Det han säger stämmer säkert, han brukar kunna sin sak när det gäller krig och fred.

Det jag tänkte på är att diktaturer lever och frodas fortfarande, bara på ett annat plan. Hur många kvinnor och män lever inte i diktaturer på hemmaplan? Lever i relationer där den ena partnern styr och ställer med en järnhand med fysisk misshandel, verbal misshandel, olaga hot och i vissa fall våldtäkt?

Vi som har gått i skolan vet att det brukar finnas några exemplar av ”bullys” som bestämmer över de andra eleverna, som utser sina offer baserat på olika variabler och får de andra med sig för att de inte vågar sätta ner foten i rädsla för att hamna i skottgluggen? Eller på arbetsplatsen, vi kan applicera det här på många olika ställen, det finns och orsakar många smärta, rädsla och dåliga minnen som följer med en hela livet.

Jag har precis som många andra varit i en destruktiv relation och jag blev så toppstyrd och verbalt påhoppad att jag började tänka att det hade varit bättre att ha fått en örfil för då hade det över, än att hela tiden behöva höra vilken dåligt urusel människa jag var och hur mycket fel jag gjorde. Det spelade ingen roll hur många gånger jag vända mig ut och in för att göra rätt, allt var fel. Där och då hade jag hellre tagit en örfil, så stört men jag gissar att jag inte är ensam om att tänka så. Fundera ofta på varför jag stannade så länge som jag gjorde, för jag är en stark och självständig person. Anledningen var att jag till slut började tro på det som jag fick nerkört i halsen, att jag var en hemsk person som ingen annan ville vara med var att jag maldes ner lite i taget varje dag tills jag en dag inte har en aning om vem jag var längre. Det är som Julia Roberts säger i Pretty Woman ”people put you down and you start to believe it”. Men en dag fick jag nog och packade ihop mina saker och lämnade personen i fråga.

Det kanske inte syns utåt men det betyder inte att det inte finns. För vad ser vi egentligen, vad  vill vi se? Det kan vara att vi ser en perfekt fasad utåt, ett lyckligt par som verkar ha det hur bra som helst, men vi varken hör eller ser vad som händer bakom stängda dörrar. Och om vi ser att något är fel, ska och vågar man då ingripa med risk för att det kommer bli ett eventuellt helvete? Men visst finns diktaturerna kvar, samma maktstrukturer som förr men i mindre skala, så långt har vi ändå inte kommit i evolutionen. Men jag har inga bra svar på hur man ska lösa det här problemet, men vi kan börja att prata om det….

 

Ha en fin dag och njut av solen.

Kram!

Michaela

Flygplatser är spännande ställen!

Vi, jag och familjen, har precis kommit hem från en resa till Sydafrika och är det något jag tycker är spännande så är det flygplatser. Flygplatser är så dynamiska och det är ett ständigt flöde av människor som är på väg någonstans, en flygplats sover aldrig utan det finns alltid något eller någon att titta på.

Sen är det alltid spännande när det börjar bli dags att gå till gaten för att  gå ombord på planet, där har vi gruppen som ställer sig i kö för att komma först in på planet, fast det är bestämda platser. När de väl fått sin biljett blippad så älgar de in på planet och spänner fast sig i stolen, efter de har stoppat in sina rullväskor i takfacket. Sen har vi de som reser med små barn, de ser alltid lite plågade ut för de vet inte om barnet kommer gråta och låta hela resan. Det är inte alla som har överensseende med att små barn låter när de vill sova, och det vet föräldrarna. Jag har inga problem med att barn gråter på planet men jag har otroligt svårt med barn som sitter och sparkar i ryggen i min stol eller hänger på stolen och drar mig i håret, utan att föräldrana reagerar. Sen har vi kategorin av resenärer som gärna sitter vid fönstret fast de har världens minsta blåsa och måste gå på toaletten hela tiden, vilket gör att man får resa på sig i ett för att man har stolen längst ut. Eller de som på något sätt lyckas komma in med armar och ben på min stol, och tar ingen hänsyn till att jag inte vill ha någons armbåge i sidan..

Och sen ska man gå av planet… Då kommer vi till de som sitter längst bak i planet men ändå ska gå av först. En helt ologisk ekvation för mig. Självklart så ska de som har connecting flights som väntar av först, det kan ju vara att planet har blivit försenat pga snökaos eller annat och de vill ju inte missa nästa flyg. Men sitter man längst bak i planet är det väl rimligt att man kommer av typ sist, eller?! Men de som har så jäkla bråttom av planet för att ställa sig och vänta på sina väskor och stå precis brevid bandet med trolleyn och blocka för alla andra, suck!

Som sagt så finns det en mängd olika beteenden hos de som reser och alla är inte bufflar, det flesta är så beresta att de vet hur det går till. Alla kommer på planet och alla kommer av, enkelt. Det är lika spännande varje gång att iaktta de olika beteendena som finns hos de som flyger.

Sen är det alltid lika skönt att komma hem och få packa upp och tvätta, sätta tillbaka resväskorna och komma tillbaka till vardagen. Det absolut bästa är att få sova i sin egen säng och borra ner huvudet i sin egen kudde, det är magiskt! Som man brukar säga ”Borta bra men hemma bäst”!

 

Ha det så bra så ses vi snart igen.

Kram!

Michaela

Sätta fokus på barnen

Igår träffade jag en helt fantastisk person, en eldsjäl med ett hjärta av renaste guld. En person som har satt barnen i fokus i miljöer där den ena eller båda föräldrarna har ett missbruk som de kommit ur. Den här fina människan heter Lars Lewerth och driver Childrens Program, han och hans kollega är de enda i Europa som är certifierade och licensierade av Betty Ford Clinic i USA.

”Childrens Program lägger fokus på barnens behov och är ett förebyggande komplement till din egen missbruksbehandling. Childrens Program ger barnen kunskaper om missbruk som sjukdom, tar bort skuldkänslor, ge familjen ny ömsesidig förståelse och en förbättrad relation med verktyg för framtiden. Vi som arbetar här är personer som har en egen erfarenhet av missbruk och beroende, antingen med egen problematik eller som anhörig.” www.childrensprogram.se

När vi satt och pratade med Lasse igår så önskade jag att det här programmet hade funnits för 26 år sedan för min egen del. Men på den tiden fanns det inget eller mycket lite som handlade om medberoende, anhörig-problematik eller ens att belysa hur barnen hade upplevt det när föräldern drack eller drogade. Vi är nog många som har en ”radar” inbyggd och är extremt duktiga på att läsa av människor för att ha kontroll över situationerna. Tack gode Gud för att forskningen och kunskapen om de här frågorna har kommit upp till ytan och idag diskuteras och existerar.

Lasse som person är verkligen engagerad, driven och framåt, han har en så varm personlighet och glädjen i hans ögon när han pratade om Childrens Program gick inte att ta miste på. Han brinner för det här och idag har 150 barn med föräldrar genomgått behandlingen och den 28 februari kommer Örebro Universitet lämna in en summery om den forskning som har gjorts om Childrens Program, och den kommer publiceras på Folkhälsomyndigheten.

Barn som växer upp i miljöer med missbruk är väldigt stressade och tar ofta på sig ansvaret för att hålla föräldern nykter och slungas in i ett medberoende. Barn kan inte förstå att förälderns missbruk inte har något med dem att göra, eller att de inte har gjort något fel. Det bygger upp så mycket skuld och skam som barnen sedan tar med sig i ryggsäcken genom livet, om de inte själva börjar jobba och ta itu med det.

Alla dessa eldsjälar som viger sina liv för att åstadkomma en förändring till bättre förtjänar all creed de kan få, det är ett slit från morgon till kväll och allt handlar om pengar, pengar att driva runt det.

Gå gärna in på http://www.childrensprogram.se och läs mer, det här är så bra!

 

Ha en superfin helg,

Michaela

Slumpen eller ej?

 

 

Jag tror inte på slumpen, jag tror att allt sker av en anledning. Självklart finns undantag, min teori är inte vattentät. Som ett exempel, du har helt plötsligt tänkt på en person du inte träffat på länge, så hux flux så springer ni in i varandra. Det är den slumpen jag menar!

För några veckor sedan var jag och min sambo och åt middag med en vän, som ville att min sambo skulle träffa en person för ett spännande nytt projekt. Vår vän berättade vad projektet gick ut på och hur han hade kommit i kontakt med den här personen och då var det som att var tvungen att fråga vad den här personen hette, för det hade inte nämnts  i det tidigare samtalet. När jag fick höra namnet höll jag på att trilla av stolen och munnen blev till ett brett leende. Det var en person som jag arbetat med för typ 20 år sedan och verkligen gillade då! Varför slank frågan ur mig vad den här personen hette, för med största sannolikhet skulle det vara ett namn jag inte hade någon koppling till? Nu har jag träffat min gamla kollega och vi har självklart vandrat ner för memory lane och fnissat över en massa saker som hände när vi jobbade ihop.

Det visade sig att det fanns en mening med att vi skulle träffas för nu kommer jag arbeta i det här projektet som nämndes tidigare i texten. Är inte världen liten?!  Och det är ett otroligt fint och bra projekt och jag är så tacksam över att få möjligheten att arbeta med det. Och att jag fått möjligheten att få lära känna min gamla kollega igen på ett djupare plan, det är en otroligt fin och härlig man med hjärtat på det rätta stället. Jag kommer skriva mer om projektet i nästa inlägg, men är ni nyfikna så gå in på www.a-gruppensverige.se

Jan Cederqvist skrev boken ”Slumpen är ingen tillfällighet” för många år sedan och den är riktigt rolig att läsa. Har ni inte läst den så försök hitta den, ni kommer gilla den.

 

Ha en riktigt skön helg och ta hand om varandra!

Kram

Michaela

En tid av förändring

 

Just nu skrivs det mycket i tidningarna och i sociala medier angående #metoo, och det tycket jag är bra för män ska inte kunna bete sig som tvättäkta svin och tro att de kommer undan med det. Jag misstänker att de flesta kvinnor har fått kommentarer om sin kropp på ett eller annat sätt, eller fått en hand på rumpan eller hand som ”råkade” nudda vid bröstet av en man som enligt honom själv står i en högre rang än kvinnor. Jag har varit med om det men jag hoppas att mina döttrar slipper det. Det som jag kan tycka är lite fascinerande är att de skitstövlarna säkerligen har en fru och kanske döttrar hemma, är det då okej att andra skitstövlar utsätter de här männens döttrar för samma behandling? Eller?!

Jag och min sambo satt häromkvällen och diskuterade just det här med män som tar sig friheter gentemot kvinnor, och vad det kan bero på. Jag tror att det bottnar i  makt och att män med makt håller varandra om ryggen, och min sambo trodde att det hade med det sociala arvet att göra. Jag vet inte om det är kombo av båda våra uppfattningar men nu rullar det huvuden på löpande band, senast var det en politiker som avgått pga trakasserier. Allvarligt, vad är det för fel på män i maktens korridorer?? Tror de på riktigt att de kan komma undan med allt? Så bra att det här problemet nu har lyfts upp till ytan och att vi pratar om det och ser till att det kommer bli en skillnad till det bättre.

Jag har alltid sett mig som feminist utan att den för skullen behöva säga att jag är det, det ska vara samma lön oavsett kön, samma rättigheter och skyldigheter, för det handlar väl om att vi är människor oavsett om vi föds till man eller kvinna? Varför skulle en man tex vara bättre på att leda företag än en kvinna? Det är inte ens kön som avgör hur pass duktig man är på sitt jobb, utan det man har i form av kunskap och erfarenhet.

Det här en långt mer komplicerad fråga än #metoo, det är är ett problem över hela världen men för att äta en elefant så måste vi skiva den. Vi måste börja någonstans och vi får räkna med att det kommer ta tid att bryta gamla lagrar. Det här är en bra början!

Ha en skön helg och ta hand om er!

 

Kram

Michaela

 

I just need one good one to stay

Satt igår och tittade på Lady Gagas show i halvtid på Superbowl, vilken kvinna! Hon är bara fantastisk, satt med hakan nere på bröstet och var helt blown away och när hon satte sig vid pianot och sjöng ”Million Reasons” så brast det bara för mig. Tårarna rann ner för kinderna och det kändes som om lungorna klämdes ihop. Det var mina tankar och ord som hon sjöng om, jag hamnade i någon konstig parallellvärld där allt bara stannade, det enda som existerade var hon, jag och ”Million Reasons”.

Förra veckan började det en istid här hemma, det har skurit sig rejält mellan mig och sambon och jag upplever att vi inte kan prata med varandra för vi är på olika våglängder, det blir bara att gräva sig djupare ner i våra hjulspår och jag går mer och mer åt det hållet att vi har passerat vårt bäst-före datum. Finns inte uppriktiga viljan att försöka vända den sjunkande skutan och modet att våga höra vad den andra säger så vad finns det mer att göra? Och just idag vet inte jag om viljan finns hos mig, är bara så trött på att behöva kämpa om allt. Jag vill inte dansa den här djävulsdansen mer, har dansat den för många gånger och nu är mina fötter fulla av blåsor jag trött på riktigt.
Det är inte så att det inte drabbar någon annan när vi hamnar i varsin skyttegrav, utan det är fyra barn som hamnar i korselden och mår piss, vilket är fullt förståeligt. Det är fan inte okej att två vuxna personer bråkar och att det går ut över barnen, men det är så det ser ut.
Ibland är det svårt att se vad som är bäst att göra för det stämmer inte med vad hjärtat vill, men är det något som alltid kommer fram är det sanningen, förr eller senare går rullgardinen upp, och det gör ont.
Vet att nästan alla har varit i den här situationen och vet hur jävla svårt det är att bara vara en människa med känslor ibland.

I’ve got a hundred million reasons to walk away
But baby, I just need one good one to stay

Den textraden får bli de sista för idag, orden har liksom tagit slut.

Ha en fin dag!

Kram
Michaela

Vaddå bonusfamilj? Good or bad?!

 

I måndags kväll satt jag med lite skräckblandad förtjusning i soffan och tittade på första programmet av ”Bonusfamiljen”, och jag var väldigt kluven när eftertexten rullades upp.
Jag har ju hängt med samma man sen jag skilde mig och det har i stunder varit ett rent helvete och sen precis tvärtom, ren och skär lycka.
Kände absolut igen mig i väl valda delar, men inte i allt. Men det fick mig att börja tänka om det här att träffa någon med barn med sig i bagaget, att försöka få ihop en ”bonusfamilj” är en långt större utmaning än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Att två ”start-paket” ska försöka slå sina påsar ihop och skapa något eget kan gå precis hur som helst, men det kan man omöjligt veta på förhand när man är kär och galen och tror att man på något sätt ska klara av det som de allra flesta misslyckas med, lite vi mot världen-tänk.
För hur man än vrider och vänder på det så handlar det om mina barn och andras ungar, det är svårt att bortse ifrån trots att de nya ”barnen” ligger mig varmt om hjärtat och jag ser dem som mina egna.
Det är så mycket som ska klaffa i den här nya familjen, det är gamla fruar och ex män, släktingar och den ”gamla släkten”, nya bonus-mammor och pappor osv. Det är mycket som ska bearbetas, nya förhållningssätt som ska sätt sig osv. För att inte glömma födelsedagar och semestrar, hur ska man fira barnen och ska man spendera hela semestern tillsammans eller var för sig?
Vem ska vara hemma när något av barnen är sjuka? Ska bonus-föräldern följa med på föräldramöten eller dagissamtal? Det finns så mycket som bockas av på listan som man allt som oftast inte tänker på innan man flyttar ihop. Varför har ingen skrivit en manual för det här?? Det borde rimligtvis bli en best seller för tid och evighet.
Sen ska vi inte glömma diskussionen om barnens bästa, om allt ska utgå från barnens bästa utan att egentligen veta vad barnen tycker och tänker, eller är det egentligen vad vi vuxna vill och tänker? Hur mycket skuld och skam blandar vi in i begreppet barnens bästa och gör det hela mycket svårare?

Med handen på hjärtat kan jag säga att det är sjukt svårt att rodda ihop en ny familj som fungerar, det vet jag av egen erfarenhet. Och hade jag vetat det jag vet idag så hade det faan varit lättare att fortsätta vara gift med barnens pappa, det hade inte funkat men ändå…

Jag och min sambo fortsätter att vara sambos med raserianfall, tonåringar, hundar och faan och hans moster, inte för att vi är tvingade utan för att vi vill och tror på oss trots motgångar och svårigheter. Men ibland är tanken på en egen lya väldigt lockande, det kan jag säga utan att ljuga. Att bara få stänga dörren om sig och stänga resten av världen ute…

Ha en fortsatt skön kväll!

Kram
Michaela

Vakna nu föräldrar!

Att ha två 15-åringar, en kille och en tjej, är som alla vet lite av en utmaning. Inte för att det är en av varje sort utan för att det just att det handlar om 15-åringar.
I helgen som gick blev det visst lite av en spontanfest här hemma, och det är ju ingen fest utan kröka. Det vet alla, vi har alla varit 15 år och jag kan bara säga att jag hade sjukt kul vid den åldern. Poängen är att ingen förälder har råd att vara naiv när det kommer till tonåringar, de kan verka hur seriösa och mogna som helst men man är en idiot om man låter sig luras. Så är det bara.
Och en fördel med att nu vara lite äldre och ha tonvis med erfarenhet är att man vet vad man ska leta efter och efter jag gjort fynd i soptunnan bestående av tomma Bag-In-Box förpackningar, Vodkaflaska, ölburkar och tomma ciggpaket och fimpar så hade vi de bevisen vi behövde för att förstå att det måste ha varit en jäkligt kul fest. Och med den bevisbördan mot sig så fanns det inget annat alternativ för tonåringarna än att krypa till korset.

Igår ringde jag till de berörda föräldrar och informerade om läget för det är min skyldighet som förälder prata med de andra föräldrarna om vad som hänt, inte för att hänga ut barnen utan för att det här kommer inte vara en engångsföreteelse, det är nu det börjar. Vi måste ligga steget före hela tiden och ifrågasätta allt vad dessa små smarta varelser säger både en och två gånger för det är bara så att tonåringar slirar på sanningen. Jag vill självklart att de ska ha kul med sina kompisar men de är inte mogna för att dricka alkohol och tappa kontrollen, hamna i situationer som de inte kan hantera, ha en liten fest hemma som sen totalt spårar ur pga det stormar in 100 pers. Det handlar om konsekvenser och de är inte tillräckligt mogna för att ha ett konsekvenstänk, de tänker lika långt som näsan räcker. Och lögnerna, de ljuger som en häst travar.

En av tjejerna som varit här ville prata med mig igår och hon började med att ljuga mot rakt upp i ansiktet och jag förklarade för henne att jag redan visste vad som hänt och det var direkt ointelligent av henne att ljuga, då ville hon att jag inte skulle ringa hennes föräldrar för hon hade inte gjort något. Hon och jag verkar ha lite olika uppfattning om vad ingenting betyder, i min värld betyder ingenting just ingenting men hennes uppfattning av ingenting är visst att ha varit full, ljugit för sina föräldrar och lite annat smått och gott. Men visst, jag är lite ju lite stenålders och är av en annan uppfattning av ords betydelse.

Pratade med hennes mamma igår och tyvärr hade den här lilla listiga typen redan berättat sin version för tydligen skulle jag ta ett djupare samtal med min son. Ingen förklaring på varför, problemet är bara han inte var med på festen…
Jag blev helt matt, hur jävla naiv får man vara?! Hur kan man försvara sitt barn utan vilja veta hur saker ting gått till?

Som jag skrev tidigare så har vi föräldrar inte råd att vara naiva när det kommer till barnen, har vi helt glömt bort att vi själva varit där?? Hur var vi själva? Inga änglar skulle jag gissa så varför skulle våra skilja sig från oss? Vakna upp och våga se sanningen säger jag bara! Så snabbt går inte evolutionen, så sluta lev i ett NeverNeverland!

Är det inte bättre att visa barnen att vi bryr oss och när de faller så finns vi där? När de begår misstag så får de ta konsekvenserna av sitt handlade, det handlar om hård kärlek. Låt de lära sig att det det gör ont att leka med elden, hur ska de annars lära sig något om vi ska ta smällarna å deras vägnar?

Kan tilläggas att vårt hus är tvärstängt när vi inte är hemma, ingen får vara här sätta sina svettiga fötter på våra golv. Det är en konsekvens efter helgens utsvävning. De får bara tugga i sig att vi kommer vara som en pain in the butt framöver, men det är vår skyldighet.

Och jag är bara tacksam över att det inte blev som JustD sjöng i ”Var tog den söta lilla flickan vägen?”, ”och så var det bara skortstenen kvar”! Det här kunde ha gått så mycket värre, de hade tur att ryktet om en FF-fest inte spreds som en präriebrand på sociala medier!

Ha en superskön dag.

Kram

Michaela